jag är trött på romantisering av sådant som faktiskt är skitjobbigt. trött på att förklara, försvara och gå emot. jag är trött på att vädret också går emot mej. jag är trött på att faktiskt känna såhär. för när i helvete ska det kännas bra utan att jag blir livrädd och gömmer mej i "det jag kan" igen. dvs det dåliga svarta djupa svåra. jag är trött på att alltid känna att det är "där jag hör hemma" för att det är där jag alltid varit. det är svårt ibland alltså ... jättesvårt ibland. det är tur att dom ljusa stunderna trots allt finns