jag önskar att det kunde va mer sommar. cirka året runt ungefär. det hade varit jättelagom och alldeles alldeles underbart. även om jag gillar min nya kappa och sådär så är det mest så himla inte-kul att springa omkring och frysa hela tiden.
vad som dock är så jävla bra är att jag har en livsdröm som gått i uppfyllelse. jag försöker tänka på det så mkt som jag bara kan. jag bor i ett kollektiv. som jag så många gånger snackat om att jag velat. jag gör det. jag. gör. det. det är helt fucking fantastiskt hur saker och ting bara sker ibland alltså. det är nånting som jag måste bära med mej i ryggan
jag är trött på romantisering av sådant som faktiskt är skitjobbigt. trött på att förklara, försvara och gå emot. jag är trött på att vädret också går emot mej. jag är trött på att faktiskt känna såhär. för när i helvete ska det kännas bra utan att jag blir livrädd och gömmer mej i "det jag kan" igen. dvs det dåliga svarta djupa svåra. jag är trött på att alltid känna att det är "där jag hör hemma" för att det är där jag alltid varit. det är svårt ibland alltså ... jättesvårt ibland. det är tur att dom ljusa stunderna trots allt finns
vi pratar om resor. min resa är annorlunda än er. min resa går ut på att bli en människa med vettiga känslor som inte översvallas och som inte heller uteblir. jag har kommit långt på min resa, vi pratade om det idag. om hur mkt mer jag kan, vill och vågar. om hur många saker jag kan göra nu, som jag inte kunde förut. jag lämnar huset osminkad utan att vilja dö på kuppen. jag står upp för mej sj utan att börja gråta samtidigt. jag kan förstå vad som är vettigt, vad som är fakta och hur jag ska agera i vissa situationer. att vara självdestruktiv är inte längre svaret på alla mina frågor. faktum är att jag snart varit skadefri i sex månader. det är många dagar som har fungerat bra ändå. det är en lång resa. resan är långt ifrån över, men jag är på väg. mot nya mål. mot vettiga mål. mot ett liv värt att leva
när du får ont i hjärtat fastän du vet att du aldrig nånsin hade nån rätt till den personen. det svider och bultar och minnen om va du sj gjort mot andra bubblar upp. det är svårt att va stark efter att ha sårat nån, men innerst inne vet du att det behövdes. som fingrar mot en varm spisplatta, det gör ont som fan ett tag, men sen blir det bättre och bättre. kanske lämnar det några ärr, men ärr är påminnelser i livet. om vrf du faktiskt finns här, vilka saker du lyckats med och att det som är svårt är överkomligt ändå
ensamheten. sveket av ord som gör ont att uttala och ännu mer ont att inte få tillbaka. en natt och hårda ord. en natt och många tårar. en natt och helvetet av ångest. ensamheten. den är allt för påtaglig och jag vet inte hur den hanteras. det är över nu. allt i relationen som en gång i tiden va hela min värld. jag har aldrig känt sådan tomhet. sådan ensamhet. ändå måste jag kämpa vidare, det har jag lovat så många
