en gång i tiden ville jag bli som alla andra. nu strävar jag bara efter att vara mej sj. det är svårt, en hård kamp. ett ständigt krig inombords med allt för många högljudda röster som vill tala om för mej va jag ska säga/göra/tycka. det är svårtatt lyssna på den lilla rösten längst in som säger va själen vill. som säger va hjärtat vill. som säger va som faktiskt känns bra/ok/najs. men jag kryper varje dag, ett litet steg närmre det som tillsynes veerkar vara jag. står upp för mej själv, mina handlingar och mina åsikter på ett sätt som aldrig förr. kan se mej i spegeln och se att det finns en själ där. trots att kroppen är ett hatobjekt så finns det nånting där inne. en klipsk hjärna till exempel. ett litet uns av nånting att vara stolt över. jag kämpar varje dag (och jag älskar er som hjälper mej på traven varje dag)