ni har inte skurit sönder era handleder. skurit tills huden öppnar sig och varm vätska sipprar ut. ni vet inte hur det känns att stå vid det imaginära livsstupet och veta att det inte går att backa nu, för tårna är lite lite för långt över kanten för att du någonsin ska finna din balans igen. ni ser inte livet mer ärrade ögon. ögon från upplevelser som skadar ett helt människoväsen. jag önskar att min styrka fanns på pränt. dagar som dessa, när mörkret knackar på och världen är emot mig
den vanligaste fördomen jag utsätts för och hatar allra mest: "mehh du är ju vit och snygg du kan väl nt ha så mkt psykiska besvär. ryck upp dej för fan" oftast läggs det ocksp till att jag är _smal_ som att det är nåt som jag borde uppskatta och jag vill sskrika att i min spegel är jag XL och nt xs och det gör fan ingen skillnad i hur jag ska behandlas och att livet kan suga ändp. hur jag ser ut har fan ingenting med hur mmin insida känns att göra
jag blir så förvirrad när mitt nya thé är både gott och äcklig, äckligt och gott, äckligt, gott, gottäckligt, äckelgott.... det kanske är en vanesak. om en timme ska jag vara på min första terapisession i fas två. det kmr bli väldigt jobbigt, men det är fan dags nu! livet väntar runt hörnet
vi sitter vid vattnet och solen skiner. vi har solglasögon på oss och jag kan inte hjälpa att le. vi har kaffe med oss i koppstora thermosar. vi har många lager kläder och halsduken tätt virad kring halsen. fiskmåsarna flyger och skränar runt omkring oss. en liten pojke berättar för sin mamma att han gillar fiskmåsar. jag gillar solen, tänker jag. jag gillar denna söndagen, tänker jag. jag gillar att sitta här just precis nu, tänker jag.
jag är ärlig och öppen. naken fastän påklädd. berättar om saker som jag inte kunnat prata om på länge. jag tror ni skulle kalla det att öppna upp sig. en grej som inte funnits i mitt liv någonsin, men hej! här sitter jag nu, och är ärlig och naken och det är inte farligt alls. jag får gensvar, förståelse, empati. men inte på ett trasigt vis, utan på ett vis som visar att vi ändå är jämlikar. jag är inte sjuk i huvudet (och även om jag är det så är det ingen jävla fara)
fuck you. fuck me. fuck it. fuck off. förväntningar verkar vara till för att grusas. vem är jag utan ett hål i hjärtat. och vem fan är du att ens borra detta hål. det spelar ingen roll. det spelar ingen roll. det spelar ingen roll (för ingen ser ändå hur mkt jag kämpar)
jag har förlorat många i min närhet på oförskämt kort tid. det står forever på min skuldra men jag börjar förstå att ingenting nånsin är för evigt. hur skulle nån kunna älska mej för evigt
