plötsligt hände det. jag använde mej extremt bra på egen hand av kunskapen jag har för att komma fram till min egen sanning. JAG KAN INTE GÖRA NÅGOT ÅT DET. mitt kontrollbehov eskalerar. jag gråter över vänner som bevisligen inte var vänner - men jag inser inte att det inte går att ändra. det skaver i mej, jag blir återigen suicidal. MEN! så plötsligt slog det mej: JAG! KAN! INTE! KONTROLLERA! DETTA! all energi jag la på att kontrollera det okontrollerbara gjorde mej sucicidal - för att det var omöjligt. jag såg inte ljuset. ljuset som igår kom till mej. jag kom fram till det själv. jag har aldrig varit mer stolt över mej sj, jag har hittat mej sj igen. helt på egen hand. vem fan trodde att jag kunde det??? inte jag iaf... men jag kan, ja jävlar va jag kan!!!
mitt hat växer sej utom kontroll. vem har jag blivit? och vem är ni? jag är rädd för mej själv men jag är mer rädd för er egentligen. jag faller handlöst, jag har ingen kontroll. kanske är det just detta jag behöver, kanske blir jag helt förstörd.
ofta när jag berättar att jag är feminist får jag "näää men det är du ju inte" som svar. vem bestämmer det egentligen????? ps. svaret får mej bara att bli ännu mer feminist :)))))
jag såg upp till henne då. så som jag såg upp till alla då. på ett väldigt barnsligt sätt. för jag tyckte verkligen inte att jag hade något värde alls. och folk såg inte det. för jag hade en tjock jävla fasad. en fasad som va ett hopplock av allt möjligt för att dölja allt som var på riktigt. men visst saknar jag henne. ändå inser jag att hon inte är samma person som då ... och det är sannerligen inte jag heller. det är dags att jag vågar flyga
det här med ensamhet igen alltså. jag känner mej ensam för att jag fastnar i det förflutna. jag fastnar i faktum att jag förlorat vänner - vänner som betydde mycket för mej. ändå har livet gått vidare, i vild fart! helt utan dom. men jag saknar många. tror jag. i alla fall så känner jag mej sjukt ensam idag
