krocken i huvudet av att vilja läsa min ny-införskaffade litteratur vid feminismens begynnelse - men borde plugga. hujedamej! slits mellan två nördsidors ytterligheter
idag har jag bott i helsingborg i tre månader. jag har fått så himla många nya, härliga vänner. jag har vuxit enormt mkt som person. jag har gått min första kurs på universitetet. jag har gjort så mkt mer. allt är så kul att se tillbaka på.. det känns så skönt att ha månader bakom mej som jag är stolt över för en gångs skull. och det finns fortf mkt att jobba med, men jag är på väg mot rätt ställe iaf och det är jag så himla glad över. om mina fortsatta år i denna staden rullar på, på samma vis, så kmr jag bli en vettig vuxen kvinna
faktumet att jag och mina bästa brudar har fått en lägenhet och ska bort från detta stället. faktumet att det är en 1800-talslägenhet på 170(!!!!!!) fucking kvadrat. faktumet att den ligger så centralt att jag kommer svimma varje gång jag går utom dörren. faktumet att det känns så jävla bra just nu
mina öron gör ont och knastrar och sprakar. dunkar och har sej. jag hör extremt dåligt och ni skrattar. för det finns ingenting värre än att känna sej såhär handikappad. smärtor kan mildras med smärtstillande, men ingen kan fixa min hörsel. jag är både orolig och trött och ledsen. det måste få ett slut nån gång, men ingen vet när. går på tusen mediciner men ingenting gör mej helt frisk. snälla livet, skärp dej nu. jag kämpar ju
om att en bostad kan vara både så mkt kärlek och ¨ångest på en och samma gång. om att aldrig bli frisk även om jag vilar och äter och beter mej normalt. om att aldrig mer vara rädd. om att ändå vara rädd, fast för andra saker. om att fly från någonting nytt - mindre hemskt. om att berätta och vara ärlig och öppen. om att lära sej hitta nya ställen, vägar och tillvägagångssätt. om att lära sej nånting nytt vareviga dag. om att försöka att tro på sej själv. om allt och ingenting
mitt huvud dunkar. dunk dunk. och jag blir aldrig frisk. han skämtar om man-cold, men ingen vet hur det känns. nedbruten från topp till tå i två månader nu. hur ska jag återfå nån energi? vi alla säger till andra hur dom ska må. vi måste förstå att det inte funkar så. ge mej medicin som hjälper mot allt, så ska jag nog fan upp och stå
