jag såg upp till henne då. så som jag såg upp till alla då. på ett väldigt barnsligt sätt. för jag tyckte verkligen inte att jag hade något värde alls. och folk såg inte det. för jag hade en tjock jävla fasad. en fasad som va ett hopplock av allt möjligt för att dölja allt som var på riktigt. men visst saknar jag henne. ändå inser jag att hon inte är samma person som då ... och det är sannerligen inte jag heller. det är dags att jag vågar flyga