det här med vikt har alltid varit av just stor vikt för mig. eller kanske inte vikten i sig, men att faktiskt vara smal. jättesmal. nu handlar min terapi om att inse faktum, att försöka börja tycka om mig själv. vissa stunder går det bra. jag har aldrig tyckt om min kropp, men det är först nu jag har börjat fundera på varför. varför tycker jag att min kropp är så fruktansvärt äcklig? vad är det som är så hiskeligt med min egen kropp när jag absolut inte värderar andras kroppar? eller om jag gör det så är det att jag känner avundsjuka eller skam i jämförelse. jag vet inte vad det är som gör att jag hatar min kropp så fruktansvärt mycket, inte mer än att jag har ett ätstörningsmonster i min hjärna som har talat om för mig att jag är äcklig. även att jag kallades "plankan" i grundskolan pga små bröst vilket fick mig att vilja bli smal så att det skulle vara "naturligt" att jag hade små bröst. sedan blev det någon slags tävling. en tävling i att vara smalast. en tävling i hur långt det kunde gå innan folk skulle börja bli oroliga över hur smal jag var. jag blev aldrig speciellt smal innan jag började äta normalt igen. nu tycker jag inte att jag är smal heller, men jag har fortfarande xs och jag blir förvånad varje gång jag provar någonting i strl 36 och inser att det är alldeles för stort. det är skevt att jag känner mig som en med strl xl när jag inte ens är i närheten. det är skevt att hata en kropp för att den är tjock, när jag i själva verket alltså har den "minsta" storleken som går att hitta.... och detta gör mig arg. jag blir arg på mig själv, men också på samhället i stort. jag blir arg på att idealen ser ut som dom gör och att det är så SABLA ENKELT att klicka in på allt för många pro-ana-sidor och liknande för att snabbt få tips på hur en ska bete sig för att bli anorektisk och stanna där.

idag är jag inte anorektisk. jag har faktiskt ett bmi på 18 och det är bra. jag kommer få panik om jag kommer upp till ett bmi på 20, men det är någonting jag får ta hand om då. jag har som sagt i uppgift att börja se positivt på min kropp. att tänka faktiskt positiva tankar om min kropp och mina äckliga lår när jag ser mig själv i spegeln. det är oerhört svårt och enerverande och jag känner bara det som att jag ljuger för mig jsälv och för hela jordens existens. men någon gång måste jag förstå att en kropp som går klädd i xs kläder INTE ÄR TJOCK. men det är en lång resa dit