xXx

jag är ju trasig, men jag förstår inte hur kärlek funkar. jag är ju trasig, men jag förstår inte hur tillit funkar. jag är ju trasig, men jag förstår inte hur livet funkar. hur en orkar. hur en har lust. hur en vet. jag behöver manualer, behöver vägledning och ständig uppmuntran. och  ni säger "det är ju just det du får genom kärlek, tillit och livet!". bah ok?!

 

nagellacket är borta från mina fingrar. kände mej inte allt enad med att ha röda naglar längre. har en ny tröja. provade en i strl s, men det såg jättefel ut. xs blev det. och min spegelbild säger att jag är en xl. så vi kan börja där - tilliten till mej sj är väl cirka noll. hur kan jag lita på mej sj, när ögonen säger en sak och det svart på vitt är tvärt emot - men jag fortfarande är fast besluten om att jag är ett fläskberg? som sagt; manual tack.

 

har världens finaste pojke som dansar bugg i mitt hjärta. litar jag på att jag är K Ä R???? nej. känner jag mej kär? ja! jag är på något vis hela tiden på olika ställen i mej sj och känner efter samtidigt som jag säger emot mej sj. är väl för van vid att säga emot mej sj att jag nu till och med gör det omedvetet. det har blivit så mkt vardag att ljuga, vägra se sanningen osv att jag nu verkligen har hamnat i ett svart hål där det är det enda jag ser.

 

jag har börjat lita på mina egna smutsiga lögner

hur tar jag mej ur detta?

förstår som sagt inte hur livet funkar

men jobb är bra. där träffar jag människor. och det är lön idag. mkt bra

och när det känns helt jävla rätt i hela jävla magen och i hela jävla benen och i hela jävla själen. då fan rasar det rakt jävla ner i jävla helvetet. eller också så är det bara söndag, men det vore också bara för skonsamt för att vara sant. vädret suger idag och allt är tråkigt. jag är rastlös, men har ingen energi. våga inte fråga hur det går ihop för jag går fan sönder. jag har försökt både med godis och chips men inget av det va gott idag. jag funderar på att dra och shoppa men jag orkar inte röra på mej och vill inte riktigt träffa så många människor. stannar nog hemma ändå .... tror jag ... GAH JAG VET INGENTING IDAG ALLT ÄR JOBBIGT

är konstant gråtig fast känslan inombords är lugn. jag har inget som skaver egentligen, men mycket som travas på varandra. jag är tillbaka i för många gamla gångbanor och det sårar mej mer än vad det sårar någon annan. ändå vill jag va kvar här. jag vill inte sluta träffa nya människor, jag vill inte sluta prata, dela erfarenheter och åsikter, jag vill inte sluta andas. så ni kan sluta oroa er. men jag är tillbaka i ett oerhört hat mot mig själv. eller tillbaka i är väl dumt att säga - jag kom aldrig därifrån. det är väl mer eller mindre aktivt bara. just nu väldigt aktivt. och känslan går inte ens att beskriva - för ni ser inte det jag ser. 

 

så för att orka med min egen spegelbild så vill jag "smycka" min kropp. jag tatuerar mig. jag försöker att göra så att jag istället ser det som är fint, än det som jag hänger upp mej på och tycker är fult/äckligt/motbjudande/förfärligt osv. det är kanske en dum grej för andra att kunna förstå, men för mig så är det helt jävla uppenbart att det är en bra lösning. det är min kropp, detta är vad jag vill, oavsett om jag är psykiskt instabil eller ej. jag bygger upp mej sj

det mest intressanta i mitt liv just  nu är att jag inte har någon röst. allt annat står på paus. det är vår ute och visst är det underbart men tidningarna skrev i morse att det är över till nästa vecka och varför skulle nånting bra nånsin hålla i sej. men kylan biter inte på mej mer, jag vet att det finns mer än så. snart är jag ännu ett år äldre och min far repeterar "det är en lyckans dag, en som skulle kunna varit den sorgligaste på länge". och jag vet ju varför. jag står här idag, men en ryggsäck så mycket lättare än vad den va för ett år sedan. resan jag gjort är ofattbar och jag är så glad att jag faktiskt är här just nu. alla som stöttar mej varje dag ... jag hoppas ni vet att det är er förtjänst. ni som vill veta, vill finnas där och vill se mej här - det är ni som får mej att orka. jag laddar med D-vitamin från solen, skiter i att känna efter ifall jag egentligen inte har ångest och fortsätter min vandring framåt. det är mitt liv, den enda vägen är upp

ännu en gång tänkte jag köra lite feministprat här. senast för någon vecka sedan så länkade min kompis en artikel om att tjejer med kort hår är skadade. att kvinnor klipper av sig håret för att "STRAFFA" män - men att vi istället förstör för oss själva. tydligen är en korthårig tjej en garanti för att hon är "mer ohyfsad, mer maskulin och mer störd" än en långhårig tjej då.

 

okej först - DET ÄR HÅR! vad är hela grejen med HÅR?! detta håret sitter på mitt huvud och jag valde att klippa av det. Nour El Rafai har (precis som ALLA ANDRA MÄNNISKOR PÅ JORDEN) hår under armarna och hon valde att inte raka av det. jag tror att fixeringen måste lugnas. det är alltså dött protein som växer ut - inte någonting mer eller mindre.

 

för det andra - NEJ, min korta frisyr gör inte mig "mer ohyfsad, mer maskulin och mer störd". jag har fortfarande kjol på mig, jag sminkar min fortfarande, jag pratar fortfarande som vanligt och jag går som vanligt. jag använder samma parfym, jag använder fortfarande trosor och inte kalsonger och jag säger fortfarande "Tack för maten!". mitt hyfs sitter inte i håret, inte heller min feminina sida och absolut inte mitt vett. varför skulle jag bli mer störd på grund av min korta frisyr?

 

faktum är att jag sällan fått så många komplimanger för mitt utseende som när jag har kort hår. visst fick jag fler "skamliga förslag" från fulla grabz på krogen när jag hade mitt långa Rapunzel-svall, men komplimangerna jag får nu är genuina och jag bryr mig faktiskt inte om dom som skriker feministfitta efter mig.

 

dessutom skrev denna mannen då att det var ju kvinnans grej att behaga män, och vilken "frisk" kvinna skulle välja att klippa av sej håret för att då inte behaga män. där kommer alltså den störda biten in. vi kvinnor måste vilja bli bedömda varje dag, av män, som talar om för oss att vi är fina (eller fula) i vårt långa (eller korta) hår. det ska tydligen ligga i kvinnans natur att vilja ha bekräftelse från manliga figurer varje dag.

 

mitt favoritcitat lyder "en kvinna som klipper av sig håret står för stor förändring i livet". för det är en stor förändring. förändring av banala saker så som att inte längre behöva köpa balsam, inte längre behöva borsta ut tusen tovor ur morgonrufset och inte längre fundera på om det ska vara utsläppt eller uppsatt till kvällens fest. förändring av bemötande av människor. förändring av din egen bild av dej själv. förändring av andras bild av dej själv. förändring av ditt ego (jag vågade, shit!!!!). förändring av mycket! men du är fortfarande dej själv, det är fortfarande jag - bara med kort hår istället. jag är inte mer maskulin - kanske snarare än mer feminin.

 

dessutom är jag så jävla trött på att ständigt bli bedömd utav samhället.

har inget mer än karnevalspepp i blodet. är så glad att jag kom med efter 11 timmar i den jävla kön. det är VÄRT!!!!!!