jag är tillbaka igen. famlar i mörker. jag vet inte vad jag vill eller vad jag inte vill. jag står mellan så många olika val och samtidigt inga val. jag har panik över att INGENTING händer - är så satans rastlös. samtidigt som det är så mycket som bara swischar förbi och jag vet inte vad jag ska hålla fast vid.
allting kommer i slutändan ner till maten. maten. maten. maten. jävla mat alltså. min skeva självbild driver mig till vansinne. jag kan knappt se mig själv i spegeln längre. tur att te finns .. utan det hade jag gått under.
googlar febrilt efter självhjälpstips och tips på hur jag ska hitta tillbaka. finner inget. google kan mycket - men inte riktigt hitta svar på mina frågor (som egentligen endast mitt inre kan svara på, så jag vet inte vad jag försöker). naiv. jag är naiv. och liten. jag är liten. och ledsen. jag är ledsen. stressad. förvirrad. arg. glad. äcklig. jag är äcklig
jag sitter fast mellan två verkligheter. jag kommer inte loss. ena sidan är nöjd med kroppen idag - jag tränar, jag bygger upp min styrka (lika mycket den inre som den yttre). den andra sidan kämpar och längtar efter viktnedgång - jag skulle kalla den slentrian. att vara smalast i världen kommer alltid vara en längtan. jag vill vara smal, liten, lätt, tunn. jag är livrädd för att bli tjock och stor .. livrädd för hur folk kommer titta på mig om jag inte längre är den lilla individ jag är idag. rädd hur jag ska vara mot människor om mina lår nuddar varandra medan jag går. MEST AV ALLT rädd för hur mina egna tankar kommer att bryta ner mig åter igen till en liten liten molekyl utan värdighet.
kanske är jag egentligen rädd för anorexian för att jag vet att om jag faller igen så kommer folk se det denna gången. folk kommer vara verbala denna gången. jag kommer bli LPT:ad denna gången. kanske är det trots allt mest det jag är rädd för. för träningen är det bästa som hänt mig. och jag vill nog inte falla igen. jag vill må bra
det var längesedan sist. mycket har hänt sedan dess. jag är en människa nu. en livs levande människa. med självrespekt, närmande självförtroende och en inte allt_för trasig självbild. jag lär mig, sakta men säkert. idag är en sådan dag då jag bara måste skriva. jag hade en superfin dag igår med anders. vi drack skumpa och pratade om allt mellan himmel och jord. jag trivs så bra då. livet får mening då. vi lagade dessutom supergod pasta, och sedan åt vi ännu mer himmelsk glass. sen fick jag fyllecravings och åt cheddarfiskar. så kan det gå!
jag hatar min kropp mindre och mindre. det är dock jättesvårt ibland. ibland så skriker spegeln fortfarande åt mig att jag är svintjock och det är svårt att inte lyssna - för jag har alltid lyssnat. det börjar dock bli mer och mer rationella tankar om mig själv och min kropp och det glädjer mig otroligt mycket. jag tror att träningen är en del av att arbetet går så mycket framåt. jag får lov att titta på min kropp, men träningen bidrar till att det inte finns lika mycket negativa tankar. istället fokuserar ögonen på framgången och det är helt fantastiskt. jag har fått lite muskler och jag jobbar mot att bli ännu mer vältränad.
just nu har jag en träningsdipp .. kanske allmänt en livsdipp. allting står på något vis på paus. våren tycks aldrig komma igång, men när det väl är soligt och fint så är jag så utmattad och inte närvarande att jag inte ens hinner uppskatta det. jag är rädd för mat och jag önskar att gå ner i vikt. sedan vaknar jag ur det och inser att livet är mer än så - vilket jag hela tiden vetat innerst inne. jag hamnar i svarta spiraler som drar ner mig i skiten. jag är konstant hungrig för att jag äter för lite, men jag intala rmig själv att jag äter för mycket. jag har så svårt att se vad som är en normal portion och vad som är över gränsen efter så himla många år med ätstört beteende. mat är inte en fiende, jag måste för alltid minnas det när det känns svårt.
summan av kardemumman: jag vet inte riktigt hur jag mår. jag vill må bra, men jag är inte helt hundra på hur jag ska hitta det. jag har tappat mitt zen och jag måste finna det igen. jag måste hitta min säkerhet i mig själv igen. jag måste hitta min egen inre röst - INTE låta mitt monster inom mig tala åt mig
plötsligt hände det. jag använde mej extremt bra på egen hand av kunskapen jag har för att komma fram till min egen sanning. JAG KAN INTE GÖRA NÅGOT ÅT DET. mitt kontrollbehov eskalerar. jag gråter över vänner som bevisligen inte var vänner - men jag inser inte att det inte går att ändra. det skaver i mej, jag blir återigen suicidal. MEN! så plötsligt slog det mej: JAG! KAN! INTE! KONTROLLERA! DETTA! all energi jag la på att kontrollera det okontrollerbara gjorde mej sucicidal - för att det var omöjligt. jag såg inte ljuset. ljuset som igår kom till mej. jag kom fram till det själv. jag har aldrig varit mer stolt över mej sj, jag har hittat mej sj igen. helt på egen hand. vem fan trodde att jag kunde det??? inte jag iaf... men jag kan, ja jävlar va jag kan!!!
mitt hat växer sej utom kontroll. vem har jag blivit? och vem är ni? jag är rädd för mej själv men jag är mer rädd för er egentligen. jag faller handlöst, jag har ingen kontroll. kanske är det just detta jag behöver, kanske blir jag helt förstörd.
ofta när jag berättar att jag är feminist får jag "näää men det är du ju inte" som svar. vem bestämmer det egentligen????? ps. svaret får mej bara att bli ännu mer feminist :)))))
jag såg upp till henne då. så som jag såg upp till alla då. på ett väldigt barnsligt sätt. för jag tyckte verkligen inte att jag hade något värde alls. och folk såg inte det. för jag hade en tjock jävla fasad. en fasad som va ett hopplock av allt möjligt för att dölja allt som var på riktigt. men visst saknar jag henne. ändå inser jag att hon inte är samma person som då ... och det är sannerligen inte jag heller. det är dags att jag vågar flyga
det här med ensamhet igen alltså. jag känner mej ensam för att jag fastnar i det förflutna. jag fastnar i faktum att jag förlorat vänner - vänner som betydde mycket för mej. ändå har livet gått vidare, i vild fart! helt utan dom. men jag saknar många. tror jag. i alla fall så känner jag mej sjukt ensam idag
det är ingen hemlighet längre att jag har problem med min kropp. jag minns fortfarande när det var som värst. precis innan studenten. det enda som betydde något var att få fly min äcklig kropp. den kropp som vägde strax över 40 kg och var alldeles fantastisk att den faktiskt orkade. jag hade en spellista på spotify som var 34 minuter lång. HELA den spellistan gick jag upp och ner upp och ner upp och ner för trappan hemma. helst flera ggr om dagen, men minst en iaf. det får mej att vilja kräkas när jag tänker på hur fasansfullt jag behandlade mej sj - både psykiskt och fysiskt
jag pendlar ständigt. och jag undrar så mkt när det kommer sluta. jag pendlar mellan aatt vara ledsen att jag hatar min kropp så himla mkt och att vara ledsen för att min kropp ser ut som den gör. jag vill inte leva (!!!) på grund av min KROPP. på grund av mitt skelett, min hud, mina finnar, mina skeva tår, min midja, mina äckliga lår, mina feta armar osv osvosvosvovs. OCH JAG HATAR DET. jag handlade nya tröjor igår. vanliga basic t-shirts med långa och korta ärmar. strl? xs. XS! och här går jag och HATAR min kropp. känne rmej som den äckligaste människan på jorden och tror att jag är tjock när jag har xs. när ska jag vakna? kommer jag någonsin acceptera bilden i spegeln? eller kommr jag ständigt behöva kämpa? för det är fan nt lätt ...
saker jag behöver göra mer: - dra ut och springa. för jag KAN bevisligen - börja rita igen, vrf slutade jag ens? - komma ihåg att jag är ok/bra - sluta tro att allting ska gå åt helvete - lära känna mej sj mer - göra det som jag vill, trots allt
jag går sönder men häftas ihop igen. livet är ett virrvarr och jag ät mitt i det. försöker göra rätt val. bra val. vettiga val. långsiktiga val. ingenting stoppar mej nu, säger jag. sen faller jag. sen reser jag mej igen, borstar av smutsen och ler. fuck you, räcker långfinger. hatar alla, men älskar er ändå. jag brukade fråga vem jag sj är, men nu undrar jag vem ni är. det blir suddigare för varje dag, medan jag och bilden av mej blir allt klarare. jag kan nt ha kakan och äta den, men jag kan nt bestämma vilket som är bäst (och kanske är jag lite rädd, och mest av allt vill jag att du torkar mina jävla tårar)
det här med ärr alltså. självskadebeteende som leder till stora ärr. det är någonting jag nu kommer få leva med hela jävla livet. och vet ni vad? det känns helt okej. för det är en fet jävla påminnelse till mej sj och alla runt omkring att jag är stark som fan. det går att kravla sej upp. det går att se ljuset genom dom tjocka, mörka molnen. det går även att trilla tillbaka ner - men då är ärren ett ännu större bevis på att JAG KAN
det här med vikt har alltid varit av just stor vikt för mig. eller kanske inte vikten i sig, men att faktiskt vara smal. jättesmal. nu handlar min terapi om att inse faktum, att försöka börja tycka om mig själv. vissa stunder går det bra. jag har aldrig tyckt om min kropp, men det är först nu jag har börjat fundera på varför. varför tycker jag att min kropp är så fruktansvärt äcklig? vad är det som är så hiskeligt med min egen kropp när jag absolut inte värderar andras kroppar? eller om jag gör det så är det att jag känner avundsjuka eller skam i jämförelse. jag vet inte vad det är som gör att jag hatar min kropp så fruktansvärt mycket, inte mer än att jag har ett ätstörningsmonster i min hjärna som har talat om för mig att jag är äcklig. även att jag kallades "plankan" i grundskolan pga små bröst vilket fick mig att vilja bli smal så att det skulle vara "naturligt" att jag hade små bröst. sedan blev det någon slags tävling. en tävling i att vara smalast. en tävling i hur långt det kunde gå innan folk skulle börja bli oroliga över hur smal jag var. jag blev aldrig speciellt smal innan jag började äta normalt igen. nu tycker jag inte att jag är smal heller, men jag har fortfarande xs och jag blir förvånad varje gång jag provar någonting i strl 36 och inser att det är alldeles för stort. det är skevt att jag känner mig som en med strl xl när jag inte ens är i närheten. det är skevt att hata en kropp för att den är tjock, när jag i själva verket alltså har den "minsta" storleken som går att hitta.... och detta gör mig arg. jag blir arg på mig själv, men också på samhället i stort. jag blir arg på att idealen ser ut som dom gör och att det är så SABLA ENKELT att klicka in på allt för många pro-ana-sidor och liknande för att snabbt få tips på hur en ska bete sig för att bli anorektisk och stanna där.
idag är jag inte anorektisk. jag har faktiskt ett bmi på 18 och det är bra. jag kommer få panik om jag kommer upp till ett bmi på 20, men det är någonting jag får ta hand om då. jag har som sagt i uppgift att börja se positivt på min kropp. att tänka faktiskt positiva tankar om min kropp och mina äckliga lår när jag ser mig själv i spegeln. det är oerhört svårt och enerverande och jag känner bara det som att jag ljuger för mig jsälv och för hela jordens existens. men någon gång måste jag förstå att en kropp som går klädd i xs kläder INTE ÄR TJOCK. men det är en lång resa dit
en gång i tiden ville jag bli som alla andra. nu strävar jag bara efter att vara mej sj. det är svårt, en hård kamp. ett ständigt krig inombords med allt för många högljudda röster som vill tala om för mej va jag ska säga/göra/tycka. det är svårtatt lyssna på den lilla rösten längst in som säger va själen vill. som säger va hjärtat vill. som säger va som faktiskt känns bra/ok/najs. men jag kryper varje dag, ett litet steg närmre det som tillsynes veerkar vara jag. står upp för mej själv, mina handlingar och mina åsikter på ett sätt som aldrig förr. kan se mej i spegeln och se att det finns en själ där. trots att kroppen är ett hatobjekt så finns det nånting där inne. en klipsk hjärna till exempel. ett litet uns av nånting att vara stolt över. jag kämpar varje dag (och jag älskar er som hjälper mej på traven varje dag)
