en gång i tiden ville jag bli som alla andra. nu strävar jag bara efter att vara mej sj. det är svårt, en hård kamp. ett ständigt krig inombords med allt för många högljudda röster som vill tala om för mej va jag ska säga/göra/tycka. det är svårtatt lyssna på den lilla rösten längst in som säger va själen vill. som säger va hjärtat vill. som säger va som faktiskt känns bra/ok/najs. men jag kryper varje dag, ett litet steg närmre det som tillsynes veerkar vara jag. står upp för mej själv, mina handlingar och mina åsikter på ett sätt som aldrig förr. kan se mej i spegeln och se att det finns en själ där. trots att kroppen är ett hatobjekt så finns det nånting där inne. en klipsk hjärna till exempel. ett litet uns av nånting att vara stolt över. jag kämpar varje dag (och jag älskar er som hjälper mej på traven varje dag)
allt jag nånsin önskar ser jag hos alla andra. men det är verklighet för mej nu. jag måste bara våga släppa på tyglar, och dra vissa lite hårdare. lära mej att jag inte missar livet för att jag väljer tvåsamhet. ser hur fint det kan va. hur fint jag mår när vi spenderar tid ihop. och va är det att va rädd för. hjärtat läker alltid. jag har redan berättat så mkt som jag aldrig nånsin skulle förr. kanske måste jag bara kasta mej ut i skiten och hoppas att nån fångar och inse att jag inte mister livet - jag väljer det
det flyter på nu. jag erkänner mej själv nu . jag ser ett liv nu. jag har mycket nu. på alla sätt. och det är himla fint. någonting skaver alltid, men jag har mer möjlighet att se helheten. det är så fint faktiskt
