det är som en saga här, men jag är bara statist. det är avkopplande och lite spännande, men jag hör inte riktigt hemma här. det är en lugnande insikt - att förstå och få känna på. dock önskar jag så himla mycket att jag kunde känna mej hemma någonstans alls.
saker jag är orimligt rädd för 1 ha dålig andedräkt 2 lukta äckligt 3 bete mej orimligt illa (t ex på fyllan) 4 tappa alla mina tänder/fingrar/tår 5 förlora alla mina vänner pga dom kmr på att jag är värdo 6 tvingas leva med orimligt nedsatt hörsel (typ 90årings fast jag är bara 22) 7 vakna upp med känslan av att jag inte är jag 8 spindlars ben 9 fästingar 10 att alla mina kläder ska bli för små
motiverar mej sj till att forts skriva jävla presentation med jumpsuit, ångbad och kimono. det ska gå. det är inte många veckor kvar!!!!! ikv ska jag dricka vin med människor som betyder och vet mkt - min terapigrupp. det känns helt fantastiskt att få spendera en kväll med folk som går igenom exakt samma saker. folk som kan förstå om jag skulle få ett känsloutbrott mitt i allt. folk som inte tkr det är konstigt. jag är så glad och känner mej verkligen priviligerad att få lov att umgås med dessa. dessutom har hon en utomhusjacuzzi och jag älskar ju såna!
om ni undrar hur mkt thé jag dricker nu för tiden så är svaret litervis. minst två liter om dagen. ser det som min egen huskur, fastän att det knappt hjälper.... tänkte säga att det iaf är gott, men knappt ens det för jag känner varken smak eller doft hahaaaaaaaaaaaaaa nu har jag pillat in lite vitlök i örat mitt för att *örtbota* eventuell öroninflammation. fresh prince of bel air har hållt mej sällskap hela sjukan och vi vandrar fortf hand i hand. dessutom ritar jag igen, det är nog det som är mest positivt av allt!!
