xXx

mens suger men jag har en hund i knäet och äter jättegod och fin frukost. jordgubbar, crisp'n och en kopp "women's balance"-thé. bästa sista jobbfredagen ever

 

jag hatar att titta på min egen kropp. många gånger kan folk haspla ur ser saker som "men du tittar ju förfan i en spegel när än du får chansen". ja, det kan hända! men inte pga att jag diggar reflektionen så mkt att jag måste titta - utan för att se ifall det är så illa som jag tror. ibland fastnar jag i äcklet som fortsätter appliceras på ack så många kropsdelar och detaljer - och andra gånger vänder jag bort huvudet direkt. 

 

en god vän till mej sa att jag för ett tag sedan hade besvarat hans fråga om mitt självförtroende med "fake it till you make it". för det gjorde jag. jag log (/ler fortf) för att inte erkänna, varken för andra elrmej sj, att det inte är bra. det blev en mur som va flera meter tjock tillslut. denna mur föll en kväll. då stod jag naken och miniliten - blottad och ensam för en gigantisk och hotfull värld. (elr bara mitt extrent dömande jag-själv). denna kväll gjorde jag nåt fruktansvärt mot mej sj och mot alla mina vänner. 

 

så jag slutade låtsas. accepterade och erkände att jag behövde hjälp. men det blir en knivi magen såfort nån säger "gud va du älskar att prata om dej sj", för det finns ingenting jag hatar mer. 

 

jag hatar mej sj

klockan är 04.19. jag har magkramper som är utom denna värld. jag ska upp om två timmar. fönstret var öppet och vindens ilande kyla smekte min morgonkropp. inte längre. jag stängde. men under mitt täcke kommer ingen åt mej. om jag somnar om nu kommer jag aldrig orka stiga upp. men jag är inte säker att jag kan hålla mej vaken

"och om ni har något recept, en mall, på hur en lär sej att tycka om sej själv så tar jag gärna emot den!"

 

dom som ser mej ser inte det svarta inom mej. mina svarta kläder är ett ständigt skämt för andra, som att jag är svart och svår - ännu inte vuxit ur det. kanske har jag inte det, jag funderar inte så noga. men jag känner mej fel i färgglada kläder. jag känner mej fel i min egen kropp. inte som att jag egentligen borde vara en man, men jag bara hatar kroppen jag spenderar mitt liv i. och det är inte lätt att leva i en kropp utan att tycka om den. det blir ett ständigt krig inombords, som inte får synas på utsidan. för jag vet att ingen av er förstår det jag ser i min spegelbild.

 

men det är lika viktigt för andra att berätta saker för mej. till exempel att jag måste skärpa mej. när jag ligger i min säng och inte orkar sticka ut och röra på mej så ser folk mej som lat. jahapp, jag kanske är lite lat också, men detta har verkligen ingenting med det att göra. folk säger alltid "men du som alltid är så himla glad!" och det finns ett citat som handlar om att den som är gladast alltid är den som också egentligen är mest ledsen.

 

jag drömmer om ett annat liv. jag tycker inte om Sverige. alla Sveriges oskrivna lagar om hur en ska bete sej och att killar får lov att skrika hora efter någon utan att det anses fel. "det är ju sådana pojkar är i den åldern!". men en som är deprimerad och psykiskt sjuk får inte lov att ligga i sin säng och tycka att det är jobbigt att kliva upp för då är en lat.

 

var jag än tittar idag så blir jag snurrig. min kropp säger nej och jag håller med. jag sitter på jobbet och beter mej som en normal människa. i bipacksedeln står det att det är väldigt farligt att avbryta intaget tvärt, men jag har inget val. det skaver i mej när folk säger att det kan vara en bra idé. om jag rör på mej mer istället så frigörs naturliga endorfiner och då kommer jag må så mycket bättre. hur förklarar jag känslan av att inte kunna förmå sej att röra på sej. kanske likt en reumatiker vars kropp gör ont, så känns min kropp - men det är ändå inte helt okej, för jag borde ju bara SKÄRPA MEJ

jag tänkte skriva lite om människor. faktiskt så tänkte jag specificera mej på kända människor. *kändisar*

 

idag har jag suttit och tittat på diverse olika videor av intervjuer med kända människor. jag halkade in på miley cyrus och även lite om Lindsay lohan. jag tänkte börja att ta upp lite saker om miley, för att det är det jag har i huvudet just nu.

 

hon började som en Disney-stjärna. jag fick reda på idag att hennes pappa redan är/var känd och att hon har Dolly parton som gudmor. hennes pappa är country-stjärna - och det är ju Dolly också. ändå så valde miley att redan som ung gå sin egen väg. hon började inte sjunga tillsammans med sin pappa för att bli puttinuttad och bli känd genom det. nej! hon började en skådespelar-karriär med en liten hint av musik i det. detta tycker jag är helt fantastiskt. hon fick ett eget program och inte nog med det, så släpptes också skivor och massvis av leksaker, t-shirts och sådant som alla "vAnLiGa" människor kan köpa. hela hennes liv var redan då så himla stort och vad alla småtjejer drömmer om.

 

skandalen kom sedan när miley hade blivit 20 år gammal. föga förvånande hade hon tröttnat på hela Hannah Montana grejen och ville göra någonting nytt och någonting som var ovanligt och kul. det är få som inte har hört om hennes framträdande med robin thicke. det var kaos och alla blev fruktansvärt förvånade och bestötta. lilla söta miley hade slagit sej fri från den lilla söta, så hårt att vi nu blev alldeles chockade. och visst - det kanske inte var det snyggaste framträdandet, men det var säkerligen fruktansvärt kul.

 

jag skäms inte det minsta över att säga att jag ser upp till miley. som den stolta feminist jag är så tycker jag att hon presenterar sej själv på ett underbart sätt. det går givetvis att se på två sett. 1 - hon klär av sej för att få uppmärksamhet. tråkigt, men sant är ju att kvinnor i dagens samhälle får mer uppmärksamhet om dom bär mindre kläder. ELLER 2 - hon står upp för sej själv, sin egen kropp. hon tar den plats (hehe #taplats) hon förtjänar som kvinna. det ska inte vara någonting konstigt att hon vill klä sej så och jag tycker bara det är fantastiskt.

 

efter diverse olika intervjuer som jag då gottat mej i idag så känner jag också att hon verkligen är en människa. hon snackar om att hon som 21åring inte riktigt vet vem hon är. alla dessa utsvävningar är till för att hon ska finna sej själv. som Hannah Montana var hon verkligen inte sej själv, det var en karaktär i en teve-serie. hon gör någonting som hon tycker är kul och hon gör det för sej själv. någonting som vi alla borde göra väldigt mycket mer i våra liv!

 

 

Lindsay lohan har nu en serie som går på kanal fem. den handlar om hennes liv efter att hon kommit ut från sin sjätte vistelse på rehab. hon visar sitt riktiga, nakna jag och det är så fantastiskt att se. hennes liv har inte varit en dans på rosor. hon har mycket dumt i sitt bagage, men hon väljer att visa en naken sida av sej själv för alla andra, så att det ska bli lite lättare att förstå sej på henne. hon startade också, som miley, sin karriär som väldigt ung. istället för att bryta sej loss, som miley, så påverkade allt detta Lindsay mer. hon tog till alkoholen och hamnade då i ett missbruk.

 

jag tror att gemene man ofta tenderar att glömma bort att kändisar också är "vAnLiGa" människor. vi förväntar oss att dom ska göra allting korrekt och att dom ska bete sej "som en bör". alla människor gör misstag. en kändis är också en människa. misstag syns inte lika långväga för en "vAnLiG" människa som för en kändis. vi ser allt som media tycker är intressant att ta upp. att Lindsay då är alkoholmissbrukare är en typisk sak att ta upp. då tycker vi väldigt mycket om denna människa. ofta saker i stil med att det är förjävligt och att det ju är en himla dålig människa den där. samma då med miley som kom ut halvnaken på scen med tungan hängande ur munnen.

 

vad jag vill säga om detta är väl att saker och ting sällan är som dom ser ut. misstag kan alla göra, det viktigaste är väl att någon gång ta sej i kragen och få folk förstå att det var ett misstag - det är sådant som händer. eller också som miley - att bara stå för sej själv. oavsett om folk tycker att hon är slampig så står hon likförbannat i en liknande utstyrsel nästa gång och det tycker jag är beundransvärt. livet är så kort, varför ska en inte få göra the most of it. en annan sitter här och gömmer sin egen kropp. jag kommer säkert ångra mej när jag är femtio och småfet. och det är också så livet kan se ut

studentveckan är i full gång. bevisligen - efter som att det är onsdag idag och vi då befinner oss i mitten av (arbets-) veckan. förra året vid denna perioden så var mitt liv ett helvete. jag mådde hysteriskt dåligt, men utan att låta någon veta. jag hade en ständig fasad som jag aldrig tog bort. den var flera meter tjock och mitt leende var så inövat att ingen såg att det var falskt längre. idag påbörjade jag ÄNTLIGEN den (förmodligen) rätta behandlingen för mej. det känns fantastiskt skönt, men också så jävla skrämmande. hon frågade mej idag hur det känns att det är samma period nu, som för ett år sedan och jag började storgråta. det var så många känslor som kom på en och samma gång och det var så skönt att få höra att det inte var konstigt. när jag står här utan varma kramar så var det ett långt jävla psykologsamtal jag behövde. jag är ensam, samtidigt som jag egentligen har så jävla många. jag är bara dålig på att be dom vara där. och önskar väl egentligen att dom ska veta attt det är den perioden nu och ge mej extra stöd, men får inte det och känner mej sviken istället. 

 

på lördag kommer det vara det exakta datumet. en dag med ett stort jävla svart moln över sej. då är jag bjuden på inflyttningsfest och sen ska jag på födelsedagsfest. i ärlighetens namn skulle den dagen inte kunna spenderas på bättre sätt. med massa firanden. för jag står här idag. med eller utan människor omkring mej så står jag fortf upp. jag lever, äter, andas och pratar. jag är en fullt fungerande människa - vilket är ett under efter vad jag utsatte mej själv för. jag är tacksam att stå här idag. att kunna höra fågelkvitter, känna dofter från blommor och se sommaren sprida sej omkring mej. jag är tacksam men ack så sårbar just nu. liten som ett gruskorn och rädd att någonting ska välta omkull mej. rädd att mista alla. för nu har ett år gått och då är det ok att inte vara min vän längre. nu ska jag kunna klara mej själv. men jag är så himla långt ifrån det. jag kommer faktiskt aldrig klara mej utan vänner. även om jag tenderar att allt för ofta svikas.

 

det är många känslor som bubblar upp, många känslor som ligger och ruvar och många känslor som ständigt påverkar mej. helt enkelt har mitt huvud helt jävla fullt upp och jag fungerar väl lite därefter. dock står jag som sagt stadigt och jag ska fortsätta stå här. jag ska ingenstans. framför allt ska jag inte utsätta alla som älskar mej för någonting ens i närheten av sådant igen. livet är till för att levas. någon dag ska vi dö, men den dagen är inte idag

jag tog ut segern i förskott. jag är inte frisk. febern gav mej ett slag på käften och hela kroppen värker. mamma sa "det är kanske för att du inte använder den så mkt" indikerar återigen att jag är lat. psykiska sjukdomar är inte på riktigt! fastän jag står här framför dom. nu dessutom med fysiska besvär och jag undrar hur svårt det är att förstå. bäddar ner mej i sängen det är okej. sluter ögonen och lyssnar till ljudet av mina egna hjärtslag. ett ljud som kroppen i vanliga fall filtrerar bort, men när jag har igenkorkade öron är det endaast det jag hör. du-dunk du-dunk du-dunk. och på något vis har jag funnit en trygghet i det också

det kan kännas som jag tappar bort mej sj ibland. t ex nu när jag kmr citera lindsay lohan som sa att hon redan vet du allt är och va det gör med henne, det finns inga fester inga människor inga situationer som hon inte varit på/träffat/befunnit sej i. och hon menade det positivt - hon va färdig med livet som alkoholmissbrukare. men det hon sa stämmer så mkt in på mej. festerna jag går på är samma folk, samma tid, samma stämning. vi drar till samma bar eller klubb och vi beställer samma dryck i baren. allt är samma och jag klarar nt av det

jag vill många saker. jättemånga faktiskt. till att börja med vill jag sluta va sjuk. jag vill kunna svälja som en normal människa, prata som en normal människa och röra mej som en normal människa. tack! 

 

jag vill också att nåt fantastiskt ska hända. min kollega säger alltid att det enda en kan förvänta sej är att ingenting kmr bli som en förväntar sej. och det kanske är jättesant för mej just nu. försökte hålla min sommar öppen, men nu kanske jag har en lägenhet ist för att resa iväg. eller också så reser jag lite och sen kmr jag tillbaks. för längden på resan blir ändp inte samma sak när min kompanjon flyttar till värmland. 

 

åh gud va ensam jag kmr va i höst. hujedamej! fast å andra sidan kmr det nt bli som jag förväntar mej, så whatever

när helst jag känner att det är jobbigt så blir det alltid värre. jag försöker vara positiv men när jag är fast i min säng, ständigt huttrande och utan smaklökar så är det inte alls kul längre. och min behandling sku

med feber blir jag beroende av textur. lakanets mjuka smekning mot mitt ben och jag kan inte sluta låta huden glida över det. 

och jag förstår inte ångesten över att jag behöver vila när jag svimmar. men chefen svarar ok och jag känner det som att jag är världens sämsta människa. men här ligger jag iaf - i sängen, som ett annat jävla offer. världen snurrar och jag är så jävla stressad att magen vrider sej i smärtor. och jag har bara en månad kvar, vrf kunde jag nt bli sjuk efter det ist?