det är ingen hemlighet längre att jag har problem med min kropp. jag minns fortfarande när det var som värst. precis innan studenten. det enda som betydde något var att få fly min äcklig kropp. den kropp som vägde strax över 40 kg och var alldeles fantastisk att den faktiskt orkade. jag hade en spellista på spotify som var 34 minuter lång. HELA den spellistan gick jag upp och ner upp och ner upp och ner för trappan hemma. helst flera ggr om dagen, men minst en iaf. det får mej att vilja kräkas när jag tänker på hur fasansfullt jag behandlade mej sj - både psykiskt och fysiskt
jag pendlar ständigt. och jag undrar så mkt när det kommer sluta. jag pendlar mellan aatt vara ledsen att jag hatar min kropp så himla mkt och att vara ledsen för att min kropp ser ut som den gör. jag vill inte leva (!!!) på grund av min KROPP. på grund av mitt skelett, min hud, mina finnar, mina skeva tår, min midja, mina äckliga lår, mina feta armar osv osvosvosvovs. OCH JAG HATAR DET. jag handlade nya tröjor igår. vanliga basic t-shirts med långa och korta ärmar. strl? xs. XS! och här går jag och HATAR min kropp. känne rmej som den äckligaste människan på jorden och tror att jag är tjock när jag har xs. när ska jag vakna? kommer jag någonsin acceptera bilden i spegeln? eller kommr jag ständigt behöva kämpa? för det är fan nt lätt ...
saker jag behöver göra mer: - dra ut och springa. för jag KAN bevisligen - börja rita igen, vrf slutade jag ens? - komma ihåg att jag är ok/bra - sluta tro att allting ska gå åt helvete - lära känna mej sj mer - göra det som jag vill, trots allt
