jag är less på min ensamhetskänsla men jag vet inte vad jag ska göra åt den. det är svårt att inte le, men jag ler inte med själen. det är ingenting som är fel men alldeles för mkt som inte är rätt. och vem är jag att klaga? med murar av vänner, familj, kramar som bara väntar att få fånga - att få ta hand om. om jag bara öppnar käften. det finns bara ett problem. jag har inte orden. det finns ingenting om kan beskriva den kliande ensamhetskänslan inom mej. det rivande äcklet som talar om för mej hur värdelös och äcklig jag är varje dag. att ett äckligt fläskberg som jag inte borde få finnas, eller inte har någon anledning att finnas. för jag ser inte längre världen helt svart, men det är svårt att orka med att leva ett helt liv i en kropp av för mkt fett och hud som är fel och som jag hatar. för det är verkligen så .. jag hatar min kropp. fick jag chansen att själv slita mej i stycken så hade jag gjort det. men det gör ont att erkänna - för jag vill vara en av dom som älskar livet