Kategori: Allmänt
studentveckan är i full gång. bevisligen - efter som att det är onsdag idag och vi då befinner oss i mitten av (arbets-) veckan. förra året vid denna perioden så var mitt liv ett helvete. jag mådde hysteriskt dåligt, men utan att låta någon veta. jag hade en ständig fasad som jag aldrig tog bort. den var flera meter tjock och mitt leende var så inövat att ingen såg att det var falskt längre. idag påbörjade jag ÄNTLIGEN den (förmodligen) rätta behandlingen för mej. det känns fantastiskt skönt, men också så jävla skrämmande. hon frågade mej idag hur det känns att det är samma period nu, som för ett år sedan och jag började storgråta. det var så många känslor som kom på en och samma gång och det var så skönt att få höra att det inte var konstigt. när jag står här utan varma kramar så var det ett långt jävla psykologsamtal jag behövde. jag är ensam, samtidigt som jag egentligen har så jävla många. jag är bara dålig på att be dom vara där. och önskar väl egentligen att dom ska veta attt det är den perioden nu och ge mej extra stöd, men får inte det och känner mej sviken istället.
på lördag kommer det vara det exakta datumet. en dag med ett stort jävla svart moln över sej. då är jag bjuden på inflyttningsfest och sen ska jag på födelsedagsfest. i ärlighetens namn skulle den dagen inte kunna spenderas på bättre sätt. med massa firanden. för jag står här idag. med eller utan människor omkring mej så står jag fortf upp. jag lever, äter, andas och pratar. jag är en fullt fungerande människa - vilket är ett under efter vad jag utsatte mej själv för. jag är tacksam att stå här idag. att kunna höra fågelkvitter, känna dofter från blommor och se sommaren sprida sej omkring mej. jag är tacksam men ack så sårbar just nu. liten som ett gruskorn och rädd att någonting ska välta omkull mej. rädd att mista alla. för nu har ett år gått och då är det ok att inte vara min vän längre. nu ska jag kunna klara mej själv. men jag är så himla långt ifrån det. jag kommer faktiskt aldrig klara mej utan vänner. även om jag tenderar att allt för ofta svikas.
det är många känslor som bubblar upp, många känslor som ligger och ruvar och många känslor som ständigt påverkar mej. helt enkelt har mitt huvud helt jävla fullt upp och jag fungerar väl lite därefter. dock står jag som sagt stadigt och jag ska fortsätta stå här. jag ska ingenstans. framför allt ska jag inte utsätta alla som älskar mej för någonting ens i närheten av sådant igen. livet är till för att levas. någon dag ska vi dö, men den dagen är inte idag
