och vet ni vad ... en sak till. jag har varit panikrädd för ålder så länge jag kan minnas. jag grät en vecka innan min trettonårsdag för att jag inte ville bli tonåring. skulle sakna allt tyckte jag. idag hatar jag fortfarande ålder. paniken över att snart vara 21 ger mej hjärtklappning. ändå är det nu jag ska leva - säger alla. så jag vill inte glömma livet. jag har vänner som är cirka 10 år äldre än mej som ännu inte gift sej, skaffat fast partner eller fött barn. ibland är det en lugnande tanke och ibland är det "åh, herregud där vill jag aldrig hamna, då måste jag ha funnit meningen med mitt liv". som att en viss ålder talar om för mej vem, hur, och vad jag ska vara och göra. jag är konstant stressad över att kanske inte leva tillräckligt, att kanske inte hitta en partner som står ut med mej/som jag står ut med (!!!!), att kanske aldrig kunna döda alla monster i min skalle, att någon gång i livet tvingas äta tre "normala mål mat" om dagen för att mina barn inte får ha samma monster som mej i sina huvuden, att jag kanske är/kommer bli steril, att jag kanske får missfall, att jag kanske kommer vara singel hela mitt liv. att det finns så himla många kansken som jag inte kan svara på, än mindre nån annan, just nu. alla säger alltid att det är väl självklart att jag kommer hitta nån. men helt ärligt; det är ingen som faktiskt kan säga det etthundra procent