Kategori: Allmänt
jag är en obotlig romantiker. läser gamla utdrag ur gamla bloggar om hur jag önskar att min man ska pussa mej i nacken, räkna mina leverfläckar, ge mej sin egen tröja när vi vaknar på morgonen och så ska vi dricka vin i parken med hans vänner.
min stora fråga är ju förstås vrf jag aldrig kan finna detta. finna hans som har DET. han som sätter mitt pinsamt lugna hjärta i brand. får mej att ser världen på ett helt nytt sätt.
han som är närmst levde i en rosa fluffig värld. jag kom aldrig enda dit. men jag kommer aldrig glömma honom. så om du läser det här så får du ursäkta, men jag hoppas också att du blir lite glad.
det är söndag och det innebär en överaktiv jävla hjärna. dessutom sällskapssjuk som få och översocial. lyssnar på jättemånga gamla starrade låtar på spotify för att inte lyssna på mina jävla tankar. trumkompet i snabba låtar får mej in i någon slags trans. tröttnar för snabbt på långsamma låtar.
imorn är det jobb igen och det är nog bra. blir för mkt tankar om allt och ingenting när tiden går såhär långsamt. har skrivit tusen texter men är för blyg för att publicera dom. internet är ett lustigt forum. det är så himla många som läser denna bloggen att jag inte vet va jag ska ta mej till riktigt. vet inte vilka ni är och vet inte vrf ni läser mina slarviga ord om hur livet känns osv?
allt jag vet är att jag vill leva. tanken på att inte göra det och utsätta alla vänner (älskar er ni vet det) för sådan sorg vore så himla trist. vill radera allt det i den meningen för att jag låter så himla självgod, men jag har folk som betyder så himla mkt för mej och jag vet, jag ser i deras ögon, att jag betyder just lika mkt för dom. det kan vara något av det finaste som finns.
har förlorat människor i min närhet. det gör ont och det är fruktansvärt jobbigt att tänka på. det beror på mej sj och just drf är jag rädd att ha sårat dessa människor också. är ledsen arg rädd förtvivlad förvirrad fördärvad utpumpad. det är jobbigt att känna och jag känner alldeles för mkt. ibland helt på fel håll och om jag nånsin ska kunna hålla fast vid livet så måste det bli så ibland.
en vacker dag ska jag våga mej ut igen. hela jag. rakt ut dit. till världen, genom städer, le, känna solen mot min hud. jag ska orka gå. jag ska orka springa och jag ska inte längre se sängen som mitt enda säkra ställe. jag ska v å g a på riktigt. det kommer att bli fantastiskt och jag längtar redan.
resan kommer att börja i juli. det är INGEN som vet hur den kommer se ut, inte ens jag själv. det känns så himla bra, men samtidigt så fruktansvärt läskigt att jag inte vet vart jag ska bli av. allt jag har drömt om kommer att bli verklighet då. vem ska säga åt mej att det är fel, när det är att jag upplever en dröm?
