xXx

kanske är det inte många där ute som tänker lika mycket på *livet* som jag. det här med att leva, att vara nöjd med livet en lever och att orka. alla individer har trots allt ett liv. kanske ett fattigt liv på gatan, kanske ett glamourfyllt liv i hollywood. i vilket fall så lever en sitt eget liv. alla val en gör är små steg som bygger framtiden. en kan vara rädd att ångra sina tatueringar när en blivit 70 barre, en kan vara rädd att tänka tillbaka på allt en missade. en kan vara livrädd för allting; vad en gör, inte gör, borde gjort eller inte borde gjort. lite så är jag. vilket är rätt, vilket är fel? när är framtiden, när börjar livet, när blir en nöjd?

 

jag söker alltid någonting nytt. somliga tycker att jag är dum i huvudet när jag klipper av mig håret, andra tycker det är helt rätt. för mig handlar det om att inte hamna i samma gamla mönster i flera decennier. en måste våga för att kunna leva. jag tror inte att livet kommer till en som bara väntar. en som aldrig vågar får aldrig uppleva. en som vågar kanske råkar ut för en olycka, men har dock i alla fall gjort det. saken är att en aldrig kan veta vad som väntar bakom nästa hörn. jag gör saker spontant, jag tänker kanske efter för lite, men i mitt liv är det att föredra.

 

som tidigare nämnt blir jag lätt avundsjuk på var folk är. ett gäng tjejer jag känner har flyttat ihop i en stad längre norr ut. tillsammans bor dessa tjejer, bästa vänner sedan barnsben, och bara njuter av livet. sådant gör mig så fruktansvärt avundsjuk. jag är tillbaka hemma hos mamma och pappa, kör en gammal stor bil och jobbar. samma jävla rutin hela tiden. är svintrött hela tiden. glömmer bort att det finns någoting som heter liv. vill inte minnas denna tiden som en stor, missnöjd jobbdimma. och ändå är jag inte missnöjd? jag älskar mitt rum här, jag älskar vårt badkar och jag älskar mina föräldrar. ändå lockar det, som vanligt, mer än någonting annat att bara få dra. att få bygga ett liv själv. att faktiskt få börja om, få släppa vissa saker.

 

för på något vis tror jag att det handlar om att en ny grej får mig att släppa någonting jobbigt, tungt, hårt från tidigare. att våga klippa av mig håret, att göra någonting som jag vet lyfter mig. att tatuera mig ser jag som att smycka min kropp. den kroppen jag inte är det minsta nöjd med, den kroppen kanske kan blir någonting fint i mina egna ögon om jag får lov att smycka den med lite bläck. kanske tycker jag att jag varit dum i huvudet senare i mitt liv, men då har jag ändå blivit den jag är då genom att jag gjort allt det jag gör nu. framtida jag kommer alltid vara resultatet av nutida jag - oavsett om framtida jag tycker att jag tog många felsteg, så är det så.

 

kanske kommer jag fortfarande att älska min befläckade kropp. kanske kommer det fortfarande vara det finaste jag vet med min egen kropp. ingen kan svara på det nu, framtiden får helt enkelt visa. det finns inget facit för livet, vilket ger mig panik. samtidigt så finner jag ett slags lugn i det - en kan inte veta allting. speciellt ingenting om framtiden. morgondagen är oviss - visst är det kusligt, men också lite spännande. dagens val påverkar morgondagens leverne.

 

just för att livet är så oförutsägbart, så finner jag spontanitet mycket mer lockande än att tänka igenom allt alldeles för länge. jag menar inte att en inte ska tänka efter, men magkänslan är ändå avgörande. en kan inte gå igenom hela livet och ständigt gå emot sin egen magkänsla. jag kan inte förstå den som inte tar en chans om en får den. den kittlande känslan av spontanitet är det som får mig att orka ta ett steg fram till. någonting måste hända, om jag ska orka tänka på morgondagen. att andas är inte tillräckligt, det sker per automatik. det finns så mycket att hinna, att uppleva, att göra, att se, att smaka, att älska - innan alla hörn är slut. spontanitet tar mig förbi hörn i vardagen. spontanitet får mig att känna hur syret hjälper mig igenom livet. spontanitet är det som får mig att kalla mig *levande*.