xXx

ibland blir tankarna för många. för stora. som när klockan är för mycket en söndagsnatt. jag ska upp och jobba imorgon. den tanken stör mej inte ens hälften så mycket som allt annat som cirkulerar i mitt huvud. hela kvällen diskuterade jag igår huruvida det vore magnifikt om en kunde stänga av tankeverksamheten ibland. och nu ligger jag här - med tankar som kokar över - och önskar just det. egentligne vet jag inte riktigt vad jag tänker på. mer än att jag ifrågasätter mycket. tycker människor om mig? kommer jag kunna funktionera normal nånsin? vem är jag? hur kan folk se saker om/på/i mig så himla annorlunda om en jämför med hur jag ser det själv? varför är jag min egen slagpåse? varför blir varje slag hårdare och hårdare? när ska jag lära mig att behandla mina tankar därefter- som tankar; tankar; tankar; tankar; LUFT. allt är svårt, fastän att jag slår mig själv över det faktum också. hur jävla svårt är det egentligen? visst det är en diagnos och det är väl då jag inser att ifall en har fem stycken så är det ok att vara lite nere ibland. men samtidigt; varför kan jag inte bara ta mej i kragen, le och se glad ut och så löser sej allt annat. för att det inte kommer lösa sej. jag måste jobba för det. jag måste våga, jag måste kämpa, jag måste orka. just att orka .. det är nog svårast. för alla runtomkring mej är lika otåliga som jag. vill att det ska bli bra. nu. helst igår. helst att jag aldrig nånsin skulle falla dit jag gjorde.

 

det är en lång väg, men den enda vägen är upp