xXx

 

 

 

 

 

***

 

hur klyschigt det än må vara så är det helt sant. alla måste ta ett första baby step mot det mål denne har. jag har tagit mitt steg framåt. jag har tagit många steg framåt. min resa är långt ifrån över, men jag är så fruktansvärt stolt över biten jag kommit. jag är medveten om att jag, under resans gång, har sårat människor i min närhet. människor som jag älskar, behöver och vill ha i mitt liv. människor som alltid stått mig nära, som alltid funnits där och som jag placerat högt upp i min egen sky. ändock är dessa nu ute ur mitt liv och min resa måste fortsätta.

 

det finns dagar när allt går fel. dagar när jag kryper ihop i fosterställning och stänger ute allt och alla. det är då jag faller tillbaka till att vara den jag kämpar att komma bort ifrån. det är svårt att välja nya vägar, när jag i tio års tid gått samma vägar om och om igen. det är lätt att välja vägen jag vet. stigen är väl upptrampad, det finns inga taggiga buskar där som river hål på mig. ändock finns där alltid en mur av hemska bemötanden när jag kommer fram. till slut inser jag också att jag hamnat på just det stället jag inte skulle komma till. ungefär som när en råkar sätta sig på fel buss, åker enda till ändhållplatsen innan en inser att "det här är ju inte rätt!". fast att min ändhållplats i detta fallet är hemsk, mörk och självdestruktiv.

 

någon dag senare kanske jag plötsligt fått tillbaka energi och beslutsamhet. jag träffar människor, pratar och vågar berätta. jag väljer att säga som det är istället för att ljuga så att andra ska slippa höra, lyssna och bära på mitt skit. tydligen vill mina vänner bära på mitt skit, och det är det finaste jag någonsin vet. att efter ett uppvaknande, som jag inte ens trodde skulle äga rum, ha tusen famnar att vända mig till har fått mig att förstå. jag förstår hur många som vill ha mig här. när jag talar om att inte finnas här är det få som inte blir ledsna. tanken på att dom verkligen bryr sig värmer mitt hjärta, stärker mina ben och får mig att vilja.

 

att vilja är det bästa jag vet.

 

jag lever idag. jag ler idag. jag skrattar idag. och. jag existerar, jag är här. vissa dagar är fortfarande tunga, men då försöker jag komma ihåg att det alltid kan bli bättre än innan. mantrat "den enda vägen är upp" är på repeat i mitt huvud. den peppar mig, glädjer mig, påminner mig och pushar mig. och det behöver jag. jag behöver inte gå runt i samma dimma som förut. låta mig dras ned i helvetesmörka dalar där jag knappt vet vad jag själv heter. jag behöver inte använda alkohol, fimpar, skärblad eller någonting annat för att känna att jag lever. jag kan istället be någon att lyssna. jag kan istället öppna mig, våga ta det steget, och få någonting mycket mer värt tillbaka.

 

efter en svacka, när ljuset börjar komma tillbaka, så ser jag världen på ett nytt sätt. en gång sa en kompis "åh, jag känner doften av blommor igen!!!", hon hade varit förkyld konstant i tre veckor. det har inte jag, men jag har inte sett någon innebörd. nu kan jag också känna den ljuvliga doften av blommor - och njuta av den. jag kan njuta av iskall vind mot mitt ansikte, jag kan njuta av en riktigt lång kram eller bara bli varm i kroppen av ett enkelt "hej!".

 

när jag ler, och en annan individ ler tillbaka - då existerar jag