och det som gör mest ont är att alla andra tycks få det att fungera. min vardag är lika trasig som min själ och jag gråter när jag ser bilderna som jag borde raderat. jag kvävs av närheten och han sprack av distansen. men om en månad är jag på ett annat ställe med nya människor som (förhoppningsvis) inte vet ett dyft om mej. och idag sitter jag på stugtrappen med en hund som jag saknat ofantligt mycket. snart ska jag cykla ner till stranden och livet är så jävla värt att leva. ingen behöver oroa sej