när livet suger och folk försvinner eller jag drar mej undan så finns det ingenting bättre än hektisk musik med mycket trummor. förutom huvudvärken som efterklang av den hysteriska basen. ni fnyser men det är ärligt. om tolv dagar så lämnar jag den trygghet som nu faller isär framför mina ögon och jag vet inte hur framtiden ser ut men jag vet att det jag har nu är ingenting jag vill ha. jag ber om hjälp för första gången någonsin typ, men får en kall vägg och information som krossar mej än mer. hur ska jag bete mej? trött på teknologi och även att ses i verkliga livet för att allt är samma och alla säger samma sak. önskar att mitt hår växte fortare så jag slapp va så jävla ful. alla speglar är hotfulla och talar om för mej hur äckligt mina lår dallrar. men egentligen är allting bara resultatet av att jag är så hysteriskt ledsen just nu. vet varken ut eller in så jag håller det inombords (nej, jag pratar med mamma) och dansar till trummorna istället. det ni, det är nog livet ändå.


(och vem fan jag är eller kommer bli kan vi ju se i framtiden)