allt jag nånsin önskar ser jag hos alla andra. men det är verklighet för mej nu. jag måste bara våga släppa på tyglar, och dra vissa lite hårdare. lära mej att jag inte missar livet för att jag väljer tvåsamhet. ser hur fint det kan va. hur fint jag mår när vi spenderar tid ihop. och va är det att va rädd för. hjärtat läker alltid. jag har redan berättat så mkt som jag aldrig nånsin skulle förr. kanske måste jag bara kasta mej ut i skiten och hoppas att nån fångar och inse att jag inte mister livet - jag väljer det
det flyter på nu. jag erkänner mej själv nu . jag ser ett liv nu. jag har mycket nu. på alla sätt. och det är himla fint. någonting skaver alltid, men jag har mer möjlighet att se helheten. det är så fint faktiskt
jag gör precis va jag velat göra så himla länge. läser lena dunhams bok ute i solen. lever sommarlivet liksom. det är äntligen grönt på träden och solen är äntligen varmare än vindarna. jag har bara shorts och linne. jag har sommarlov. jag älskar sommarlov!
jag är både rastlös och allt för trött. glad men också ledsen. nöjd men ändå orolig. allt är fel men ändå rätt. när ska saker och ting ordna sej??? hur kommer allt lösa sej??? vem vet nånting alls??? (inte jag iaf)
det är som en saga här, men jag är bara statist. det är avkopplande och lite spännande, men jag hör inte riktigt hemma här. det är en lugnande insikt - att förstå och få känna på. dock önskar jag så himla mycket att jag kunde känna mej hemma någonstans alls.
saker jag är orimligt rädd för 1 ha dålig andedräkt 2 lukta äckligt 3 bete mej orimligt illa (t ex på fyllan) 4 tappa alla mina tänder/fingrar/tår 5 förlora alla mina vänner pga dom kmr på att jag är värdo 6 tvingas leva med orimligt nedsatt hörsel (typ 90årings fast jag är bara 22) 7 vakna upp med känslan av att jag inte är jag 8 spindlars ben 9 fästingar 10 att alla mina kläder ska bli för små
motiverar mej sj till att forts skriva jävla presentation med jumpsuit, ångbad och kimono. det ska gå. det är inte många veckor kvar!!!!! ikv ska jag dricka vin med människor som betyder och vet mkt - min terapigrupp. det känns helt fantastiskt att få spendera en kväll med folk som går igenom exakt samma saker. folk som kan förstå om jag skulle få ett känsloutbrott mitt i allt. folk som inte tkr det är konstigt. jag är så glad och känner mej verkligen priviligerad att få lov att umgås med dessa. dessutom har hon en utomhusjacuzzi och jag älskar ju såna!
om ni undrar hur mkt thé jag dricker nu för tiden så är svaret litervis. minst två liter om dagen. ser det som min egen huskur, fastän att det knappt hjälper.... tänkte säga att det iaf är gott, men knappt ens det för jag känner varken smak eller doft hahaaaaaaaaaaaaaa nu har jag pillat in lite vitlök i örat mitt för att *örtbota* eventuell öroninflammation. fresh prince of bel air har hållt mej sällskap hela sjukan och vi vandrar fortf hand i hand. dessutom ritar jag igen, det är nog det som är mest positivt av allt!!
livet tar så många oväntade svängar. i höst är planen nu att jag ska bo ensam. e n s a m. ett ord som ger mej rysningar och kväljningar och samtidigt pirr i magen. efter tusen liter tårar i telefon med värdlens bästa mamma som talade om för mej hur mkt jag kan så tänkte jag att "ja, fan!". och nu vill jag bara bort från detta med falskhet och otrevligheter. jag vill starta något hållbart nu, jag vill hitta rätt.
och som ett brev på postafan så kom jag även på att det är livsmedelslogistik jag är intresserad av. det känns härligt .. mkt mkt härligt! med det sagt ska jag nu skriva en sista individuell skrivövning tillsammans med alla mina näsdukar, min nässpray samt massa thé! hej på er
jag är less på min ensamhetskänsla men jag vet inte vad jag ska göra åt den. det är svårt att inte le, men jag ler inte med själen. det är ingenting som är fel men alldeles för mkt som inte är rätt. och vem är jag att klaga? med murar av vänner, familj, kramar som bara väntar att få fånga - att få ta hand om. om jag bara öppnar käften. det finns bara ett problem. jag har inte orden. det finns ingenting om kan beskriva den kliande ensamhetskänslan inom mej. det rivande äcklet som talar om för mej hur värdelös och äcklig jag är varje dag. att ett äckligt fläskberg som jag inte borde få finnas, eller inte har någon anledning att finnas. för jag ser inte längre världen helt svart, men det är svårt att orka med att leva ett helt liv i en kropp av för mkt fett och hud som är fel och som jag hatar. för det är verkligen så .. jag hatar min kropp. fick jag chansen att själv slita mej i stycken så hade jag gjort det. men det gör ont att erkänna - för jag vill vara en av dom som älskar livet
och igen så ter sej andras liv så mkt bättre rooligare häftigare mer livfulla coolare ballare najsigare uppåt påväg osv etc mm än mitt. jag har fastnat i minn comfort zone och pluggar häcken av mej. solen skiner utanför men jag är instängd avdankad less och trött
jag vill dricka öl på uteserveringar. spela spel, bara vara och njuta. glömma tid och rum i samklang med skratt och bus och inre frid. igår gick jag i en underbar park här i helsingborg. det va det finaste och bästa jag gjort mot och för mej själv på länge. idag skippar jag skolan och sörplar thé medan jag lär mej om kundrelationer på egen hand
jag har världens bästa mamma. en mamma som står vid min sida. trots alla jävla lögner, allt svek, all undanhållning av info så står hon vid min sida. kramar mej så länge att tårarna inte längre går att stoppa. ger mej stöd och tips när jag efter allt för många år äntligen börjar våga/kunna öppna mej.
jag har också världens bästa pappa. en pappa som visar sin kärlek på så många sätt. sätt som jag haft svårt att uppfatta förut, men som nu är så självklara och vackra att hjärtat slår ett extra slag. en pappa som ständigt oroar sej och som aldrig vill att nåt hemskt någonsin ska hända mej.
det tar inte slut där.
jag har också världens bästa bror. en bror som hittar mej livlös, som kämpar och som räddar mej. en bror med världens gladaste leende som alltid kommer att betyda världen för mej. en bror som aldrig någonsin varit någon jag öppnade mej för (för att jag aldrig öppnade mej) men som idag är en av dom tryggaste famnar jag vet. en bror som står som en stadig klippa vid min sida och som jag aldrig nånsin skulle kunna se mitt liv utan i dagsläget.
min familj helt enkelt. fyfan va familjen är bra att ha!
ni har inte skurit sönder era handleder. skurit tills huden öppnar sig och varm vätska sipprar ut. ni vet inte hur det känns att stå vid det imaginära livsstupet och veta att det inte går att backa nu, för tårna är lite lite för långt över kanten för att du någonsin ska finna din balans igen. ni ser inte livet mer ärrade ögon. ögon från upplevelser som skadar ett helt människoväsen. jag önskar att min styrka fanns på pränt. dagar som dessa, när mörkret knackar på och världen är emot mig
